det händer nästan varje gång

jag tar en promenad att jag

går förbi huset där min mormor

och morfar bodde

jag brukar titta om det lyser i

något fönster jag har blivit lovad

att knacka på och se hur där ser

ut idag

än har jag inte gjort det tänker bara

tanken när jag går förbi och det har

blivit många gånger på dom sju och

halvt år som jag nu bott här i den

by ag lämnade för så länge sedan

och som jag lovade mig själv att

aldrig flytta tillbaka till

det går aldrig att säga aldrig livet

för med så mycket som man inte

kan bestämma i förväg

när jag går förbi mina morföräldrars hus

vill jag så gärna knacka på dörren men

jag gör det inte kanske för att jag vill

bevara dom fina minnen när jag ofta

som barn bodde hos mina kära

morföräldrar

minnen av doften av kaffe när morfar

kalla vintermorgnar tände eld i spisen

satte på kaffe som han sen kom in till

mormor med till mig brukade han ha

en kopp choklad eller varm mjölk

dunket från vävstolen när mormor vävde

sina trasmattor som sen låg på golvet

värmde små barnafötter när golvet i

huset var kallt och dragit

brasan i kakelungen som värmde så gott

där kunde vi sitta mormor och jag mormor

stickande på raggsockor eller vantar jag

med stickor och garn för att sticka något

till min docka lisabet eller en halsduk till

mig själv

kan se mig själv sittande bredvid morfar på

kökssoffan lyssna på radion ofta på något

naturprogram eller så såg vi på fåglarna

där dom samlades utanför köksfönstret

 och åt av det morfar gav dom att äta

så det är kanske så att jag är rädd

att dom fina minnena jag har från

tiden med mina morföräldrar just

i det huset gör att jag inte knackar

på dörren för att se hur det ser

ut idag där mina morföräldrar

en bodde och levde sitt liv

anits 8 december 2012