Trots härkomst från norrskensland (Jämtland) har jag sett den turkosgröna dansen bara ett fåtal gånger. Det var likafullt oförglömliga upplevelser. Färgen var så intensiv och rörelsen fascinerande. Som en drake som förbereder sig för att spruta eld men kommer av sig och bara vaggar obeslutsamt fram och tillbaka i böljande rörelse. Fast så tänkte jag inte då, jag tog bara in den märkliga upplevelsen.

Ett norrsken som täcker en stor del av himlen, som på bilden hos Jenny Kristina, har jag tyvärr aldrig sett. Men även ett mindre kan etsa sig fast på näthinnan, särskilt när man är barn.

När jag häromsistens berättade för min syster (som nyligen fyllt 80) om de fåtal norrsken jag sett blev hon förvånad: "Det var ju norrsken jämt!"
Ja, kanske på 30- och 40-talet när det var riktigt smällkalla vintrar. Nog för att vi hade ett antal sådana vintrar även under min barndom och uppväxt, men inte lika ofta. Möjligen hade jag otur som inte fick se fler som faktiskt ägde rum. Jag är ändå tacksam för dem jag fick vara med om. Aurora Borealis - fagert namn på en fascinerande företeelse.

Och Kristinas underbara dikt väckte minnena till liv igen. Varmt tack för det!