Det har inte gått mer än cirka tre veckor, sen vi sågs sist. Det känns som en evighet. Jag är ganska trög. Ganska mycket faktiskt. Varför hänger mina tankar kvar? Han har sagt sitt och jag har sagt mitt. Det fanns liksom inget där, jag kan ju inte tvinga honom till att varken lära känna mig eller tycka om mig. Men på något konstigt vänster gör det ont i mig. När jag ser tillbaka på det som sagts och gjorts så känns det lika bra att saker och ting blev avslutade där dem blev, men varför mår jag dåligt? Kanske för att jag vet inne i mig att det kunde bli något bra. Om det fick sin chans. Oerhört mycket hjärtesorg i mitt liv just nu. Sorgligt, men sant.

Jag kan inte påstå att jag känner honom, och han känner absolut inte mig! Så varför tar det emot så mycket att veta att jag kommer aldrig mer få en chans? Jag undrar hela tiden, analyserar det hela. Varför fick jag ingen chans? Varför duger inte jag som jag är? Varför känner jag något för han? Kanske för att under den korta tiden i mitt liv så var han en liten del av det, och det enda äkta i mitt liv just då. Jag säger bara, ibland tar det emot så jävla mycket. Ibland vet jag att jag förtjänar så jääääääääääävla mycket bättre! jag hoppas att vi möts igen en dag, och att jag då kan möta hans blick, utan någon ångest, panik, tårar eller oro, utan bara med ett leende. Ett enkelt tunt leende som säger "Tack du dagens främling men då en guldklimp, för det fina du gav mig." Kanske för att visa att han slängde bort guld medan han letade efter sten, eller visa en mognad, eller för hämndens skull att visa "jag sörjer inte dig längre, your loss stupid". Vem vet vad mitt leende lär säga. Inte ens jag vet. Allt jag vet är att det gör ont, just nu.