Det är höst och långt till vår.
Björkarna har lila hår.
Åkerjordarna svarta står.
Enstaka gullstänk i träd och snår.

Himlen är grå som en målning av Strindberg.
Sordina och dunkla är dagens färger, -
som vore det en följd av urtidsbesvärjelser,
utförda med blod och eld.

Kanske, på ett ställe, som
t. ex. Blomsfors --
tände asarna väldiga bloss
i primitivt rituellt trots.

Året skymmer och decenniet med
och seklet och årtusendet.
Liven slocknar - ett efter ett.
Nya generationer kommer klivande.

En gång ses vår samtid
säkert, också den, som antik -
och man fördömer vår egoistiska taktik
att vinningslystet kliva över lik.

Eller så kanske de ler
åt vår tids barnslighet,
med moget överseende -
för att de fått veta mer.

Många skall genom sekelskiftet välla
och som gamlingar på 2000-talet gå och drälla
omkring och vithåriga bekymrat gnälla
över "Tidens tand" med röster gälla.

Min Farmor har varnat mig och sagt att:-
-"Det är inget roligt å bli gammal!"
Nä, då står man väl vid stupet och är rädd att
man när som helst ska falla.

En annan har nog kvar en bit -
om man inte dör i förtid.
Förr eller senare åker alla kroppar dit -
- om de inte får evigt liv!

Som när mörkret, det stora, vänder --
och himlen Stjärnan tänder.
Livet är märkligt, jag känner,
i en vindstilla kväll i november.-