"jag kramas inte"
minns jag att du sa
och jag undrade alltid varför

första gången jag träffade dig,

det var någon gång på vintern
kanske januari
för du var lika kall
lika blek
men det var ändå lite fint, tyckte jag

fast det var nog någon gång
på våren
för du hade alltid spring
i benen
och du log lika fint som solen
när den tittade ner bakom hålen i himlen
och det var så fint, tyckte jag

men ändå kanske
det var på sommaren
för du var alltid lika underbar
som att gå barfota i gräset
och du var så
så vacker, tyckte jag

fast säkrast är jag nog
att det var på hösten
för du sjönk alltid sakta
ramlade ner från trädet igen
och det var lite konstigt ändå,
tyckte jag

men sen kom vintern
ja så var det tror jag
för du var lika hopplös
och dina tårar lika blanka
som den nya snön
men älskling du var inte orörd
alltid nedbryten
och du låg inte vit på backen
nej under det vita runt dig
såg jag rött
och jag tyckte
ingenting

"jag kramas inte"
minns jag att du sa
jag undrade aldrig mer varför