Husens mörka profiler
tecknar sina konturer
mot en sargad himmel i silver
som läcker ut ett surt ljus.

Historien är fylld
av död, alla har dött
från liv till liv i
evärdlig tid som gått.

Grå dagar varvas med
blå, blomstrande dagar,
årets veckor blandas
som en kortlek och kastas ut.

Vinden pinar flanörer
i den kalla våren.
Sommaren verkar vara
långt, långt borta.

Årstiderna växlar och
kämpar, avlöser varandra.
Naturen skiftar karaktär
i ett upprepande panorama.

Pennan piskar pappret
som ryker av längtan
efter text, efter ord
att fylla dess tomhet.

Våra liv är som
ofärdigskrivna romaner
som suger efter
innehåll och mening.

Sanningen är som
en ruvande fågels ägg.
Den finns därini
utan att visa sig, - än.

Man väntar på något
bättre, man stänger sina
dörrar och hoppas att allt
ej är alldeles för sent.