Vrider och vänder mig.
Ämnar ta mig ut.
Detta är mitt eget,
nyss, fattade beslut.

Inget kan mig hålla
kvar i den snäva strut.
Ur min strikta fålla,
jag snart beger mig ut.

På bråkdelen utav
en häftig, röd sekund -
jag såg en jättegrav,
där oss väntar vår blund.

Ini våra tarmar,
sker det peristaltik.
Och, Omvärlden larmar:-
-Vi skola bliva - lik!

Om ej våra andar
lyckas hålla sig kvar
och i kötten stannar -
uti samtliga da´r!

Som blomstren och lärkan
fungerar i Våren, -
en helande verkan
har Tiden på såren.

En vän är Naturen,
månde man, väl, hoppas, -
- för oss och för djuren,
för växter som knoppas.

Var eviga dag, jag
sitter i min lya -
och med ett visst behag,
skriver dikter nya.

Liktsom en eremit
jag bor i Betongen
och präntar ned med nit
känslosam dikt, mången!

Det blivit ett Behov,
som vill tillgodoses.
Talangen sätts på prov,
närsom Tillfälle ges!

Men, nu, denna dikten
jag så avrunda ska.
Vad jag ska göra, sen?
Jo, - gå ut, - som jag sa!