Saknaden fladdrar
i vita skyar.
Jag sväljer
skuggan, äter
mörkret i dagern.
Säden gror.
Att vara vaken,
ha kroppen
bevarad i Nirvanas
kupade händer, ger
ett sting av salighet,
innanför huden.

I mina sovandes drömmar
är Du -ibland- den
otrognaste av män!
Jag hulkar torr gråt
mot kudden, då, och
kvider, när Du mig -
- nesligen - bedrar.
Men - då jag Dig ser
i Sinnevärlden är det
alldeles tydligt annorlunda:
Du är Troheten Själv; Din blick,
Ditt leende ljuger EJ!

-Men varför måste jag sova?!