Nu närmar sig våren, gässen flyger för att söka sina bon.
Ensam i morgonrock står jag ute på balkongen och försöker samla ihop det som var jag, innan allt hände.

Är jag inte för gammal för att bli våldtagen?
Tänker jag, men det verkar inte finnas någon åldersgräns för att bli utsatt.

Jag är öppen med det som hänt, poliserna vet, vännerna vet. Den enda som inte verkar veta är jag själv för jag ska gå och jobba som om inget hänt.

Ändå har det hänt, det vet jag genom mina sår, genom mina mardrömmar, min ångest och skräck.

Det som det tagit mig ett helt liv att arbeta bort.

Så bräckligt så skört ett liv kan vara? Jag trodde i min enfald att allt var över,
jag stod på toppen av berget och ropade jag lever!!

Nu mera, går jag i dalen där skuggorna kväver mig och min kraft är borta för att klättra upp på toppen igen.

I alla fall just nu, kanske senare det vet jag inget om.