Sorgen ligger under allt detta
ett nät av blå ådror
som sträcker sig ner
i alltings hjärta
och under dagens sista timma
ligger nerven öm och blottad.

Så länge jag kan minnas
har jag på samma plats
varje dag i alla år
lagt min kind mot marken
och gråtit en enda tår
rakt ner i jordens innersta.

Och jag har viskat till jorden
alla de vackraste orden
men ingenting vill gro där
jag låtit mina ögon rinna.



Om du vore här
skulle du sitta i sanden
med tom blick se skymningsdimma
rulla in från havet
låta skägget sträcka sig
ända ner till vattenbrynet.

Mina ögon förråder mig
de fladdrar som vingar
blir sedan tunga,
och sen finns inte längre
någonting kvar
att bekänna.



Jag skulle vilja lära dig röra
vid den ömtåliga huden
bakom mitt öra
smeka mina blå ådror
försiktigt med tummen
ana hur jag ändå
ryser av tyngden
och då blåsa
varm luft på
mina tunna
nackhår.