En brusten tanke bäddar mitt nattläger
och drömmen blir bruten av
oroliga tårar.
Som vore det natt dygnet runt,
och en ros sprungen ur vanmakt.

Men nu! Nu ser jag ljuset!
Jag ska inte vandra i mörker.

Den smala ljusa springan
av gläntat hopp, föder
det trygga hemmets doft.

Varm glädje, nybryggt kaffe
och den mättande trösten
i en portion ärtsoppa.

Enslighetens omtänksamma surrogat
överger den oroliga ångestens ovilja att äta,

och jag lever upp igen.