han gick ut i våren

och kom aldrig igen

ut i knoppande grönska

in i framtiden

visst kan man se sig tillbaka

men vad tjänar det till?

ny värld och nya rubriker

är allt vår drömmare vill

så flyter ån ut i havet

så strömmar minnenas flod

så dammar trottoarer

som smakat svett och blod

man säger tiden är utmätt

och ibland är det så

den är så obeveklig

när det blir dags att gå

han sjöng om lyckliga gatan

den är en skön utopi

för först på gator av guld kan

hans frälsta ande bli fri

han tar farväl av en gatstump

en mikrokosmosepok

adjö i dur och i moll på

hans högst personliga språk

LARZ GUSTAFSSON   6/5 2013