Hon sitter vid fönstret och väntar på sin älskade. Tittar ut på trädens skira grönska. Det är vår. Men höst i mitt liv, tänker hon vemodigt.

Åren som gått så fort. Alla år utan hennes älskades närhet. Den hon älskat men aldrig kunnat välja. Eller rättare sagt, de har aldrig kunnat välja varandra.

Plikterna skulle gå först. Inga andra skulle såras. Bara de själva fick leva med blödande sår och saknad. Men ändå ett gott liv. Med allt annat man kan önska sig. Utom kärleken. Den starka outslitliga, som de fann när det redan var försent.  Som ändå följt dem större delen av livet.

Tankarna vandrar bakåt i tiden. Till deras kärleksmöten. Så heta, längtande.  Samstämda i kärleksdansen. Varför tog de inte kärleken i hand och gick?

Hon minns skratten och glädjen när de efter långa mellanrum sågs igen. Hur ljus och levande världen blev.

När han kom emot henne med längtande händer och leende ögon. Livskraften de gav varandra. Som hjälpte dem att utstå de svårigheter av olika slag som livet bjöd.

Nu ska de mötas igen. Båda är fria att leva med varandra de sista åren av sina liv. I trettio år har de väntat på varandra. Nu kan bara döden skilja dem åt. Men det ska väl dröja, tänker hon.

Hon ser  honom komma gående på gången upp mot huset. Lite böjd. Det ljusa håret har grånat och glesnat. Men hans ögon ser lika längtande på henne som alltid. Hon möter hans blick med bankande hjärta. Hans älskade leende lyser emot henne.

Hon skyndar till dörren. Öppnar med darrande händer. Känner tårarna komma, när hon dras in i hans famn. Han kysser hennes rynkiga kind och viskar

- Nu är det du och jag för alltid. Vi ska aldrig skiljas åt.

Hon tar hans hand och för honom till bädden med rendoftande lakan. Rummet lyses upp av alla tända ljus, som står på den gamla byrån.

Sakta smeker de av varandras kläder med oändlig ömhet. Så gamla de blivit. Deras kroppar lyser vita och skrynkliga. Men de ser varandra som för trettio år sedan. Då huden var spänstig och vacker.

Hon känner hans längtan resa sig. Tar emot honom ansikte mot ansikte. Han läppar söker hennes i en kyss.

- Jag älskar dig mest av allt, viskar han stilla, när han tömmer sin säd i hennes mörka rum. Som alltid funnits där och väntat på honom.

Efteråt vilar hon mjukt på hans arm. Så oändligt länge sedan det var som deras kroppar fick känna varandras värme. Hon stryker honom ömt över bröstet. Den blånande skymningen omsluter dem.

Äntligen ska deras gemensamma liv börja. Fyllt av kärlek och innerlighet. Med glädje. Skratt och prat om allt som hänt dem genom åren. Så mycket att ta igen, de år som finns kvar.

Hon minns de inledande stroferna av den första kärleksdikt hon skrev till honom för många år sedan. Så sanna orden fortfarande är!

Jag reder ett bo

till dig i mitt hjärta

 på en bädd av rosor

vita fjädrar

ska du vila mjukt

alltid bo .....