skogen lyser upp i månens sken

det känns som om jag vandrar

i en trollskog

så kommer jag fram till ängen

som på våren var full av

blåsippor

nu syns det inte att det en gång

var en vacker äng, nu är den

 full av sly

jag känner ändå igen mig, när jag

ser upp mot backen på andra sedan

ängen, ser jag att det finns rester

av den lekstuga som en gång var min

lekstugan som blev kvar när vi flyttade

till det nybyggda hus som mina föräldrar

lät bygga

lekstugan och gungan var något jag

saknade, mamma och pappa tyckte

att jag var för stor för både lekstuga

och gunga

jag saknade dom sakerna så mycket

var ledsen länge efter flytten, jag var

bara 11 år, tyckte själv inte att jag var

för stor

ängen där blåsipporna växte en gång

den betydde så mycket för mig, där

kunde jag vara mig själv

där växer det mest sly numera, jag

känner ändå igen mig, sjön, dom

blånande bergen, så backen där uppe

där lekstugan en gång stod

den här platsen var ett av mina

andningshål i min barndom

är det än idag, trots att den ändrat

sig en aning, för mig är den precis

densamma som den var en gång

för länge sedan

anits 18 maj 2013