Gud, mina dagars upphov!

Jag tror på Dig,
som blev hud,
som känner mina skrubbsår
på Dina egna,
mina glädjeskutt
på Din eviga barnslighet.

Jag känner igen mig i Dig,
som inte skyr smärtan från Dina plågoandar,
min motståndares kamp för att kröka mig.
Gud, när Du valde att bli medmänniska
valde Du mig att bli medskapare
bortom tid och rum.

Jag tror på Din modell, Gud,
att skapa kvinna och man i en
liksom Du är en.

Jag tror på Din jord, Gud,
som hem för det mina fötter bär,
på universums oändlighet,
som ändå inte rymmer Dig.

Jag tror på Din gåva,
som kallas tankeförmåga
med gränser som bara Du känner,
på Ditt tålamod,
när jag använder den fel.

Jag tror, Gud,
att Dina armar saknar färg,
famnar utan urskiljning,
att mitt hjärta är lika rött som Ditt,
om än inte lika gränslöst.

Jag tror, Gud,
att smultronblomman i det gröna
kommer att bära frukt
liksom nattens stjärnor bär bud
om evigt ljus i evigt mörker.

Jag tror på Dig, Gud,
som aldrig slutar att förvåna,
som trotsar min begränsning,
som besegrar mig genom att tro på mig,
som lägger min trygghets tyngdpunkt i nutids närvaro,
på Dig i tacksamhet över alla Dina gårdagar,
i framtids löfte om obegriplig omsorg.

Jag tror på Dig, Gud,
som blev allt levandes hud,
som burit mig i Din eviga tanke,
som föder mig dit endast Du vet.