Klenoder runt
våra hjärtan,
skramlar
i isvinden, som

vi känner igen,
sedan urtiden,
då vi kastade
sten
på varandra

och snittade upp
rovet
i form av en
hjort eller
kanin på
klippavsatser,

när civilisationen
krafsade oss
på djurhudarna

och rummet man var i
föreföll både
avlägset och nära.

Var är vi när
allt detta
är förbi?

Minns vi då denna tid
som en statartillvaro,
ett lantligt liv,
då vi låg lågt?

Fjärran från högre kunskap.