Likt en stark magnetism
höll oss Forntiden kvar -
som av hård egoism
i ett ständigt förvar.

Evigt våra andar
mellan kosmiska bloss
i världar fick vandra.
Nu, vi slitit oss loss.

Tiden brutit sig ut,
ur Begynnelsen trätt.
Fortsättning utan slut -
och Framtid ut sig brett.

Slut är nu urminnes
bevarande jidder.
Omkring oss nu finnes
oändliga vidder.

Nu, har vi - äntligen -
nått fram till den
eviga Framtiden,
intill dess blåa gräns.

DÅ, - konserverad tid
i kompakt interiör.
Vi får hoppas NUtid
bevarar sin fräschör!