Hur hårt jag än försöker
kan jag inte slita mig ur
den bur jag byggt i min hjärna
med alla tankar om mig själv

för det mesta sitter jag där,
säger inte emot
rör inte låset
försöker inte bryta mig ur

för det mesta accepterar jag
alla ord som flyger runt i buren
vartenda ett, som sakta viskar mina fel

men ibland vill jag vara den som flyger
låta alla viskningar
bli till obetydliga sus
av en vind långt borta

ibland vill jag bryta ner låset
skrika att det där,
det stämmer inte alls

men så inser jag,
att det för det krävs en styrka
som jag verkar ha tappat
någonstans med åren

så jag kryper ihop
in i det mörkaste vråt
och låter alla dessa ord
bli jag