Frisk. Ren. Obesudlad. Jag HATAR ordet "fräsch". Så det undviker jag.  Trendslavarna som envisas med att använda det kan stoppa upp det i en viss kroppsöppning.

En paradisisk touch denna löftesmorgon. Ändå bara en blek föraning. Strax ska luften pladdras sönder, besudlas av pekoral och trivialiteter. Sådant jag inte befattar mig med eller har något med att göra.

Men en löftesmorgon bär en förnimmelse. Den är individuell och privat. Själva upplevelsen är inte generell. Vilka andra referensramat kan jag utgå ifrån än mina egna?

Jag tänkte på en ros tidigare. Bland annat vad Taube kan ha menat med sin sång.

Dagg på en ros en junimorgon. Pockande naturlag. Från grotta till skyskrapa. Allt däremellan. Doften. Sötaktig. Inte frän. Tung. Invaggande men aldrig sövande. Inget hasch.

Formen. Kopplingen. Utseendet. Ros. Is. Kontrasten. Renheten. Doften.

En daggmorgon. Undertoner.

Florlätt. Tyll över ängsblommor.

Löftesmorgon inrymmer vad jag tolkar in i den. I så måtto är den en vitt ark.

Jag ser upp med vad jag själv lovar. Lova runt och hålla tunt. Flortunt. Skirt.

Och det syrliga tränger igenom. Katastrofen är ett faktum. Löftesmorgon övergår i samma gamla klagovisa.

Men den ska följas av fler. Tills slutligen...

LARZ GUSTAFSSON    7/6 2013