Den låg där på bryggan, sprattlade med benen mot himlen. I en pöl av vatten, snart skulle den drunkna. Ty en så liten varelse och en så stor pöl kunde inte innebära något annat än döden. Och kanske den förstod, förstod att det här var slutet och att det inte blev mer än så här, men sprattlade liksom ändå. Inte för vad livet var värt, mer för vad sprattlet i sig var värt. Jag vet inte, en humla, de kanske inte kan tänka så där. Det verkar ju otroligt. Men det tycks ändå vara något speciellt med humlor. Något som skiljer dem från de andra insekternas sakliga beteende och ihålighet. Det är något med hur de ser ut, hur de flyger långsamt, hur de liksom verkar vilsna men ack så kloka. Jag stod där ett tag och tittade ner på den lilla som kämpade. Jag blev sorgsen. På kvicka fötter, sådana som man bara får då man har något viktigt att uträtta, gick jag av bryggan och bort mot träden som växte vid sidan av badplatsen. Jag drog av ett löv från en stor björk. Att det var vackert här hann jag tänka innan ljudet från mopeder hördes. En liten klump i magen. Fem mopeder kom körandes in på den lilla parkeringen. De var sammanlagt 8 personer och de var ungdomar precis som jag. Skillnaden: jag var här själv och de var här i grupp. Jag skämdes, och de studerade mig. Här var jag och skulle rädda en humla. Här var de och skulle umgås och ha roligt. De skrattade, inte åt mig men de skrattade. Illa till mods men med inställningen att de inte skulle få hindra mig gick jag med lövet i handen tillbaks ut till humlan på bryggan. Jag stängde ute de andra, för det hade jag lärt mig att göra. Hur mycket det än skar. Jag satte mig ner på knä bredvid humlan och förde försiktigt, försiktigt in det tunna lövet under den lilla kroppen. Jag betedde mig som om det var min älskades hjärta jag hanterade. Jag hjälpte den att vända sig om på mage och sedan reste jag mig upp med blicken fäst på den den lilla. Jag lät den torka sina vingar i den torra luften. Den surrade och burrade. Det lät varmt och mycket vackert i mina öron. "Flyg nu!" viskade jag. Och den flög, lyfte och försvann uppåt tills jag inte kunde se den mer. Jag tänkte på en textrad, medans jag lämnade badplatsen och medans ungdomarna stirrade, "När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt här ifrån".