Se svalorna ligga svartnade på marken,
och stjöstjärnor torkade på stranden.
Se solen lysa grått som en svartmålad kristall,
som ristat skavsår i sanden.

Det svider i hoppets förkolnade askor,
dit stjärnor har fallit och multnat bort.
Se månens glans ligga platt på en kant,
av regnstrilars flagnade mardrömsfort.

Det viner i vinden när såren nöts djupa,
men ändå finns inget än tystnadens sus,
och alförons lystran får inget att höra,
för mörkrets små djävlar slår bort livets brus.

En vissen blomma har fastnat i en klump;
en massa av svartstoft och plågor,
och gallstanken dränker i sorg allt behag,
torkar all törst och släcker alla lågor.

Så vittrar allt glitter och dör bort i en sorg,
som en bortglömd gren i en domedagsskog.
Som Dödens offer i gravgårdens jord,
så grävdes jag ner när jag inte längre log.