Du min älskade poetvän, du kallade mig överlevare och jag kan inte smälta det.

Överlevare!

Du är så sann, du är den enda som jag tror förstår, mitt hjärta, min själ..

Du klär av mig sanningar och min hud faller, faller..

Jag trodde att jag grävt ner allt det fula, all svält och alla världskrig!


Men du ser mig och förstår, allt lidande jag har tatuerat i min själ,



En enda blick från mig och du kan läsa mörkret i mina ögon

utanförskap

ensamhet

döden runt husknuten

blåmärken runt min hals



Svarta fjärilar bygger bo i hela universum

bildar länkar mellan vilsna själar

visar monstertänder på nätterna



hudar flyger med vinden

röster förvrängs

mjuka rörelser stelnar



Jag förblöder, men du har berättat för mig,

jag är en överlevare och så får det bli..