Det är alltså så här det känns, att befinna sig så här långt från det man kallar barndom. Jag vet att den där lille lintotten med Pommac-flaskan, lycklig på morfars gård var jag. Ändå känns - och ÄR det - så avlägset.

"Nyss var jag 12". Det var visst så Plura skrev. Fantastiskt. Storslaget. Har ofta tänkt på det där.  Nyss men ändå inte. Tiden har ju rasat i väg. Alla dessa år. Varav de senaste 29 är nådens.

Jag föddes den 1 juni 1961. När sommaren börjar.  I år fyllde jag således 52.  Tretton år kvar till pensionen. Förhoppningsvis... Om Herren dröjer. Vilket Han förhoppningsvis INTE gör.

Men den där lille pommacshalsande gynnaren var alltså jag. Varje gång bryggarbilen kom skulle jag ha en läsk. Det såg mormor till. Välja fick jag väl förstås göra själv. Pommac var inte dum. Inte Champis heller. Mormor var snäll. Morfar likaså. De där blommande somrarna på sextio- och tidiga sjuttiotalet.

Den smale - jo, jag var faktiskt nästan tanig - gossen med marinblå blick var med och byggde lådbilar, körde sönder cyklar och beundrade flickor.

Samme märklige figur sitter nu här, så här många år senare, vid en maskin som jag inte visste ett dugg om på den tiden. Folk hade inte datorer då.

Ett, tu, tre kom tv 2. Och färg-tv. Så småningom video. Jag tillhör den generation som minns allt det där.

I Biafra var det krig. Och i Vietnam. Biafra förlorade. Tyvärr. Vietnam vann. Lyckligtvis. Liksom resten av Indokina.

Svenne & Lotta spelade på Gårdskärskvittret. Jag var förälskad i Lotta. På den begränsade cityfest som kommer att gå av stapeln här i Gävle i augusti ska Hep Stars spela. Är cirkeln sluten då? Nej, inte riktigt. Jag fick ju aldrig Lotta... Men jag minns ett signerat idolkort jag fick med mig hem från kvittret i Gårdskär. De skrev sina autografer på det medan jag såg på. Det var stort för mig. Synd att jag inte behöll dessa memorabilia.

Gaphalsen som var uppkäftig mot tanter, kunde flera socialistiska kampsånger utantill redan som barn och som blev mer och mer odräglig allteftersom åren gick, ja, det var - och ÄR - också jag.

Så svårt att omfatta alltsammans. Kanske är det inte meningen att man ska kunna göra det. Allt blir brottstycken. Fragmentariskt. Det är därför jag aldrig skulle kunna skriva memoarer. Inte ens om punktiden. För många pusselbitar fattas. Så mycket hände under en så pass komprimerad tidsperiod. Massor av personer passerade revy. Skivor och låtar minns jag. Men just händelser, skeenden, faser, skeden...Allt det där. Det är värre.

Man har uppmanat mig att skriva en bok. Jag har undrat vad jag skulle skriva om. Då har jag fått till svar att jag borde skriva om mitt liv. Men snälla främmande - som min far brukade säga - det är ju det jag gör!

LARZ GUSTAFSSON  27/6 2013