Till slut är du fast i ett fängelse, där varje ord, varje skratt, varje ögonkast är riktat mot just dig. Det är en ytterst ensam värld som önskar sig ensamhet. Inget utåtriktat annat än taggar. Instängd i vanmakt. Sönderfrätt av misstänksamhet.

Tapeterna är förvisso färgglada. Konstverken som pryder väggarna smakfulla och estetiskt tilltalande. Men vad hjälper det? Ett fängelse har med frihetsberövande att göra.

Har du jagats som en råtta in i ett hörn, där du nu fräser och gör utfall mot dem som vågar närma sig? Vilka har jagat dig? Varför? För att råttan betraktas som en sanitär olägenhet? Något som ska bekämpas.

Fanns resonansbotten redan där i form av en mottaglighet. en bräcklighet? Öppna sår som genom att vara blödande signalerade tillgänglighet. Öppet för gift.

När varje dag blir ett gatlopp, ett psykiskt Via Dolorosa. Det där förstår ingen, utom Gud och du.

"I sommarens soliga dagar på färdens besvär ingen klagar." Ja, ingen förutom du då.

Det finns alldeles för många som Siri von Essen.

LARZ GUSTAFSSON    29/6 2013