I begynnelsen fanns ordet
men var det ett substantiv eller verb?
Plötsligt tycks orden
alldeles obegripliga

Jag drabbas ständigt av verbalism
hör ordens tjattrande alldeles nära
Likt en utspottad melankoli
skär jag mig, skär mig på ord

Verben passiviseras ständigt
det som händer nu förblir i dimma
Jag är mer död än levande
frågan är vart gränsen går

Ibland är orden kalla som is
då fryser de strax sönder
Andra dagar är orden så heta
att jag inte kan ta dem i min mun

Verb är ansvar, men de vill ha äventyr
de får mig att återuppleva gamla minnen
De placerar mig i tiden eller upphäver mig
gör det ännu inte skedda möjligt

Jag lockas av dess vitalitet
och moraliska utmaningar
Ögonblickets aktivitet
återbruk och växelbruk

När det gäller substantivens
abstrakta karaktär
brukar jag hamna i blåsväder
då går kommunikationens port i baklås

De dödande orden sliter sönder
och förstör mitt hjärta och kärlek
Orden dansar framför ögonen
flera meningar lossnar från varandra

Jag kan höra dem i ordväxlingen
långt inne i själva meningen
Men substantivens hägring försvinner
ju närmare jag kommer

På avstånd ser allt realistisk ut
men på nära håll ser jag att något hänt
Jag är i en twilight zone
där jag inte vet vad jag vet

Det mest självklara blir utmanande
så är det med substantiv
Även ordet verb envisas med att
vilja vara ett substantiv

Skillnad ligger mellan det som är läsbart
och det som är under det jag ser
Substansen är roten till det onda
jag hamnar ständigt i något fysiskt

Ordet blir ett eko, har ingen egen röst
men finns ändå i så många meningar
Det kan inte ens uttala det jag säger rätt
Ropar jag - ÄLSKA!

Så svarar det - SKA - SKA - SKA
och reduceras till några få bokstäver
En dag kanske jag hittar meningen
med substantiv och verb

 Kanske jag får ihop det
om jag tar bort slutet
och lägger det strax före
där jag lade det sist