havet står och slår
i sitt uppslagsverk ”stranden”
rullar över på sidan och somnar
med handen under huvudet 

jag vill bädda in dig i verb
lägga ett våtomslag av ord
ditt hav är en oändlig nerv
utlagd med förgreningar till en gård 

det kommer och går impulser
soluppgångar i både öster och väster
och så står de bara där brinnande
mina tårfyllda ögon flackar som en flock hästar 

och ingen vet vad den andre vet
det ligger vikt i kuvert gjorda av höstar
de ska delas ut då de mognat helt
läsas under tystnad i mörkret som tröst 

när jag nu talar om tystnad talar jag
om mig om vår om höst om brev
trycker nyckeln in i låset vrider till dag
sjunger länge på utandning: lev 

en vävstol faller flämtande på knä
då det är dags att skära ner mattan