Var det jag som hette
Mary Jane, som brändes
ute i rymden, utanför
den gamla världen, som
höll på att förlisa
i sin höst i Skyn?

Jag hade varit nåt slags
ikon,
som alla kunde se i
sina teveapparater, - av
anledningar som jag
inte känner till.

Jag var duktig på
min cello och skrev
journaler, vid sidan av
skolarbetet. Min hund
var av rasen dalmatiner
och hon hette Freja.

Min Kärlek var inte
lycklig. Männen bedrog
mig med hororna, de
promiskuösa kvinnorna.
Det kunde både svida och
värka i min Jungfrusjäl.

Man kan kanske gå
tillbaka i tiden, men
kan inte leva om sitt liv,
måste lämna det man
har, nu, bakom sig, -
- se en annan ta över.

Mary Jane dog,
förnedrande, - men hennes
ande blev Lucy i
vattnet; jag minns hur
vi tog oss opp på land -
- och avlade barn.

Livet går vidare -
Mary Jane och många
andra är döda, -- men
jag och många fler tog vid
där de slutade sina dagar
i den egendomliga Världen.