I.

Med vin i blodet och skratt i käften satt jag och såg
över en sval kväll som kysser mitt anlete med råg;
syrsorna musicerar och solen doppar sin tå
i nattens bläck som stänker över himlens azurblå.

II.


Vem ser min smärta målas över kvällens likgiltighet?
Hur nattfjärilarna ser min och kvällens riklighet;
hur stjärnorna flämtar som en nu stigande låga!
Vem ser allt detta? Gud bultar som en nyfödd plåga.

III.

Gud dör nu med ansiktet ned i nattens grunda pöl—
jag ser honom sprattla, som en kapsejsad båt med köl
i vädret. Jag tar hans tunna hand i min, som en kvist,
slänger den på kvällens brand, och lyssnar till kvällens brist.