En natt för vandrande själar! Stjärnornas glans och månens pärla är stoppade i trollkarlens hatt och kvar är endast en svart fästning, som om Gud spillt sitt bläck över pergamentet. Vägen ligger dunkel, endast upplyst av stadens lampor, som brusar med sin elektriska spänning, likt gigantiska malar; allas nedslagna ögon tar takten på sina fotsteg, och trottoaren trummar tyst med hårda nedtramp.
Den värld som glimtas bortom skuggorna är nu glömd; staden är ett tyst museum till mänsklig ensamhet, till och med hundskall är som dränkta i dämpade viskningar – vart är alla dessa nedslagna pannor på väg?
Det verkar som en glaskupol har preserverat dessa människor för evigt, eller som om de är marionetter dansande efter en outgrundlig hand! Är det mörkret som lagt kavel över deras läppar och hängt bly i deras ögonlock? Alltings tystnad vibrerar som en insektsvinge; alltings dunkelhet faller över ting och låser dem i en cell av medvetande, som om mörker är en hand vilken förseglar våra anleten till stenmasker.
Jag räknar mina hjärtslag som dundrar i huvudet, likt en gigantiskt metronom som håller takten till ensamheten, medan duggregn får mina kläder att lukta unket.
I denna tystnad hörde jag ett gnyende skära genom natten som en pisksnärt. Först tänkte jag låtsas som ingenting, men när gnyendet blev allt mer påtagligt och ideligt var jag tvungen att söka upp källan.
Bland busksnåren i en park spårade jag till slut källan – en liten blöt hund som huttrade och gnydde. Först var han darrande och mina närmanden gjorde honom endast orolig. Jag såg att han var skadad, då han ej kunde röra på sig. Efter vänligt jollrande och lockande kom jag till slut så nära att jag kunde klappa hans våta, kalla päls. Han skakade fortfarande våldsamt, och hans ögon mötte ej mina. När jag sedan lyfte honom i nacken gnydde han och jag såg att hans ben var brutna.
Jag satte mig på en parkbänk och la honom i knäet – stilla smekte jag hans lilla huvud och kände hur blodet värmde honom igen med välvilja. I ett väldigt knyck vred jag om hans nacke, med en stark mans spänst i fingrarna. Hans kropp ryckte till, med det var allt. Jag lägger tillbaks hunden varsamt där jag fann honom.
Om du, kära läsare, tror att jag gjorde detta av välvilja så tänk igen – jag gjorde det endast för att förstöra något oskuldsfullt.