Flyger över förtrollade marker.
Minnets vingar mig bär, lätt.

Gode Tid, jag är kommen in i
en vanskligt dödlig årgång!

Många far, ju, hädan redan då
de har kommit till 60-årsåldern!

Vi låg i den lilla stugan, som
Pappa byggt i skogen på sommarön.

I gröna sovsäckar; vi drack Merry
och lyssnade på Radio Luxemburg
i transistorn.

Numera, kan jag konstatera att somrar
tar, nästan, knäcken på mig, alltså!

Jag drabbas av sjukdomsprocess :
kött mår, ju, inte bra av värme!

Skall jag finnas och leva i all tid?
Finns där en famn som tar emot mig på

den Andra Sidan? Eller smulas mitt jag
sönder till Intet, då döden säger sitt?

Båda alternativen ter sig rätt sköna.
Evigt Liv lockar liksom evigt Icke-Vara.

Kosmisk energi gör att mitt hjärta slår.
Kanske har jag en puls än - om triljarder år....