kan se dig längta

sakta, snabbt, jämt, bort; viska

orden - skrika högt;

lida före lidandet

tar plats - ensam där

med dödsångest, - och

mördande kritik som skydd;

trött och missförstådd, -

så genialisk som få,

mitt i brinnande krig,

som ingen kan vinna;

det tröstar dig

föga, att andra vet om

dina inre strider:

" de tror sig alltid veta,

något de inte

begriper ", och fortsätter

exkluderande

bemötande av dig

som mina, som bomb,

som tårars och ilskans

vattenfall som man vill

hålla stängt, - dig kvar i din

kokong: " skriv, måla!

spela, sjung ut känslor,

boxas " - du vet allt...de tror