idag var den första dagen på år
som jag grät som ett litet jävla barn
tårarna sved
rädslan infann sig
uppgivenheten knackade på dörren
bjöd med sig hopplösheten

jag ville skrika
men gråten i halsen kvävde mig
sedan kom ilskan
mot mig själv

och med knuten näve
dunkade jag skallen
tills det ekade tomt

jag betedde mig verkligen
som ett litet jävla barn
trots att jag ska vara vuxen

men vad spelar det för någon roll
när världen rasar
för när vi går sönder
blottas barnet där inom
när allt gör så förbannat ont
lägger vi oss i fosterställning
kryper vi ihop till en liten boll
somnar och drömmer
om att aldrig vakna igen