Jag trodde ju

och höll ljusen brinnande

för att möta dig.

Regnet strilade obönhörligt.

Längtan!

Lyckan flöt iväg

förde bort hoppet.

Vandrade, många år

över höjder, genom dalar

efter sanning.

Så varför döljer du dig för mig,

ditt ansikte, din sorg -

du vän av sanning,

vän av trohet?

Skänker inte mina ord,

mina fingrars känslighet, -

vila för en trött själ?

Nej,

 ... då  fottvagarnas yrke

för länge sedan är förbi

trotts längtan efter mera....