regnet
faller
smattrar mot mina fönster
utslagen
på golvet
sitter jag
med tårar i mitt glas
och vem fan bryr sig
om svarta hål i rymden
när tomrummet inom mig växer
oändligt
jag bara väntar på slutet
att gå supernova
och bli något vackert på himlen att beskåda
för att sedan glömmas bort
och aldrig
synas igen