Igår var dagen
till att minnas..

minnas dem man älskat
minnas dem man fruktat

med eftertanke och respekt
Gjorde jag vad som förväntas

för hur trött jag än var

så är de dödas dag lika viktigt
som de levandes..

~~~

de mörknade redan
när jag skyndsamt
stressade iväg
till dem som stått
mig nära i livet..

det var först på kyrkogården
jag insåg min ensamhet

alla var i grupper

när jag hittat mina nära
så stod jag länge vid varje ställe

kanske var det fem minuter
kanske var det en kvart

jag mindes stunder som
blivit givna mig

ibland viktiga vackra sköna
andra roligare
med spektakel i ögon vrån

tankarna drog igenom mig
som en vind utan att försöka
närma sig brännpunkten
av min smärta..


jag gjorde i ordning
kransarna.. tände ljusen

..ringde till de som också
är nära..

nej tyvärr - vi har folk

nej tyvärr - vi är trötta

kom gärna en annan dag..




satte mig i bilen
drog en djup suck

ensamheten höll just på
att lägga sin mantel över mig

jag åkte hem

började skriva
de blev de här..

~~~

tack för att jag kan
dela med mig..



~ netis ~

2/12-2013

Mölndal