mellan frostsprängt folk och en förbisedd mark
kramar med knivar
bakom
famnarna…



utan forcerad trängsel och storstadens barmark
skenar runt minnen
snubblar in i alla bekanta
återupplivar…


men jag väntar nog ändå
jag kan än känslor


pressar in mig i vanornas trånga vrå
svansjagningen och mina klor
kramar med knivar
jag kan tygla känslor i koppel
säkert är ett: detta avlivar...