Det är två dagar före julafton och snön faller över ett vinterfrostat Stockholm. Det är en tid för glädje och gemenskap, glittrande barnaögon och sprakande brasor. En tid för tro, hopp och gåvor från hjärtat.
Om detta vet Ella ingenting där hon stretar Drottninggatan fram med läckande skor. Änglasång och hemkokt knäck är det sista som rör sig genom huvudet. Istället tänker hon på sillsallad och rödkål. På morbror Georgs smygsupande, hans frus liktornar och deras äppelkäcka dotter med styvstärkt fästman och radhuslänga. Hon tänker på mammas bottenlösa suckar när hon inser att ingen litat på hennes kokkonst i år heller och att kylskåpet kommer ockuperas av pressylta och stångkorv långt in i mars. Och hon tänker på Efter-middagen-kaoset då det på en gång ska dukas av, plockas in rester, diskas, torkas och skrytas om barnen. Allt medan männen slokar framför TV:n med uppknäppta byxor. Och så Ella mittemellan i egenskap av icke-man med något tvivelaktig kvinnlig status, över trettio och singla som hon är.
Och julklapparna! Varje år får Ella två stadiga, hemsydda blusar av mormor. Varje år byter Ella om till en av dem varpå mormor ofelbart yttrar: "Jaha, vad var det för fel på den andra då?"
Och den här julen, såsom tusen jular före, ska Ella somna i sitt gamla flickrum under det tak som också var taket för hennes drömmar. För julen handlar inte alls om hjärtegåvor. Den handlar om att spela sin roll, vara till lags, och le. Åtminstone på bild.
Det är två dagar före julafton och Ella håller en biljett i sin hand. På kuvertet står det: "En riktigt trevlig helg, önskar SJ!". Ella läser: "En riktigt jävlig helg, önskar SJ!". Hon går fram till en av de strategiskt uppradade uteliggarna. "Jag har inga pengar på mig, men lös in den här på Centralen" säger hon och räcker fram biljetten. "Det verkar inte gå någe vidare för SJ i år" svarar den hemlöse och släpper ner biljetten i sin papplåda. Bland mynt och skrynkliga tjugor ligger tre likadana kuvert med samma glättiga hälsning. "Det är synd om människorna, fortsätter han. Så här års är det nästan en välsignelse å inte ha familj. Jul blir det i alla fall." Ella ler mot hans frostnupna ansikte. Han böjer sig ner och gräver fram en guldtia. "Värm dig med en kopp fika och titta på folk. I den här stan är man aldrig ensam."
Det är två dagar före julafton och Ella vandrar genom ett vinterfrostat Stockholm med sin cappuccino. Skorna läcker. Kommerskarusellen snurrar på och nästa vecka är det rea. Föräldrar funderar på det sunda i att ge sexåringen en mobiltelefon och vart tog vanligt hederligt lego egentligen vägen? I ett gathörn tutar en blockflöjt på nån slags version av Stilla natt. Människor knuffas, Ella spiller, barn skriker och musiken tutar alla smådjävlars glödheta ringdans. Men någonstans däruppe blinkar också stjärnorna sitt milda ljus över all denna galenskap. Det här är hennes stad och det här är hennes val. Jul blir det i alla fall.