Modet tappade henne

Inlåst och utan kraft,
i förvirring och ensamhet

kved hennes kropp och själ

Hon var trött på att vara här

Ge mej en anledning, sa hon

Och jag,
jag ville vara hoppet,
lindringen

men all tröst
var utan ton

Om jag varit
i hennes situation

jag skulle inte vetat
skälet till viljan

Ge en enda anledning, sade hon,
bara en enda

Jag tvingade blicken kvar i hennes
Jag stannade och såg,
kände hennes vånda

Men hade inga ord till tröst
och kunde inte ge några skäl


Allt jag kunde

var att vara där