Om det är en jurta på den mongoliska stäppen eller en femrummare på Manhattan, New York spelar egentligen ingen roll.
Var och en har alltid sin egen vrå. Kanske är det ett rum, kanske en sovalkov, ett hörn eller bara någon form av bädd (t ex en kang).
Beror det där på att vi alla har befunnit oss i livmodern? Eller har det kanske helt enkelt att göra med trygghetskänslan vi behöver?
Kamelkaravaner drar förbi. Högresta, stolta tuareger i Malis öken. Sandstormen sveper in. Men i ett särskilt hörn i ett nomadtält sover en liten person tryggt. Måhända omgiven av små personliga tillhörigheter arrangerade på ett sådant sätt att han eller hon satt sin högst personliga prägel på den lilla hörnan. Utanför finns den stora, främmande och ibland skrämmande världen. Men in i den lilla vrån kan den inte alltid nå. Och det är till den man längtar tillbaka när man är ute på sanddynerna.
Det är till mitt sovrum och min säng jag längtar tillbaka när det är som mest eller som minst stressigt på min arbetsplats. Då tänker jag att jag ser fram emot att komma hem och få krypa ned i min säng och läsa om missionärernas strapatser i Mongoliet eller Kina. Det känns som om det är dags att läsa om "Kon Tiki" igen. Eller kanske något om Sven Hedin. Skildringar av polarexpeditioner gör att det blir extra mysigt i den egna vrån. Och att man verkligen uppskattar värmen i lägenheten, dragiga fönster till trots.
Min lilla, alldeles egna vrå av världen. Ett märkligt men mänskligt mikrokosmos. Självfallet är Jesus där. Han har en stående inbjudan. Faktum är att Han bor i mitt hjärta, eftersom jag en gång inbjöd Honom att bo där. Goes without saying, som man säger i den anglosaxiska världen. Så självklart, men ändå inte, eftersom allt är av nåd och aldrig kan tas för givet. Men löftena kan inte svika, som LP skrev i sin fina sång.
Perspektivet är liksom hisnande. Denna lilla vrå och den där oerhört stora världen utanför. De myllrande massorna i Tokyo, Bombay, Peking eller Paris. Alla de där små stenhusen i Addis Abeba (ett av dem har jag själv bott i). En av mina svågrar hade ett eget litet hus på gården där i Bole utanför Addis Abeba. Minns att jag tyckte det var så coolt. Där förvarade han alla sina böcker. Bibliofil, liksom jag. Vi fann varandra på den plattformen. Han var marxist-leninist då. Som jag var innan jag tog emot Jesus. Nu har även han tagit emot Jesus och flyttat till någon annan vrå i det mäktiga Etiopien.
När vi besöker min mor sitter vi ibland i mitt gamla pojkrum. Där bodde jag från att jag var 1½ tills jag var alldeles för gammal. Sedan flyttade jag till Uppsala på grund av bibelskolestudier. Där blev jag inneboende hos en kristen finländare. Hyrde ett av hans rum. Och efter det bodde jag i ett uthyrningsrum med egen ingång i en annan del av Uppsala. Då var det dessa "kyffen" som var mina "krypin" i Tellus' makrokosmos.
Och ibland drömmer jag om en stenstuga på en klippa vid havet. Längst inne i stugan skulle det finnas en garderob, och bakom den ett slags lönnrum. Alldeles bakom där kavajerna och skjortorna hänger. Givetvis skulle jag ha utsikt mot havet och internetuppkoppling i det där lilla rummet. Klaustrofobi är något jag anfäktas av ibland, men där, i drömrummet, skulle det liksom vara på ett annat sätt. Alla neuroser och psykoser skulle vara som bortblåsta. Jag återkommer ofta i tankarna till det där märkliga lilla rummet i stenstugan vid havet. När novemberstormen piskar går jag en långpromenad och väl hemma grottar jag sedan ned mig i min speciella lilla värld i rummet bakom garderoben.
Alla behöver sin privata sfär. Även om man bor i en storfamilj, ett kollektiv eller framlever sina dagar i högönsklig välmåga på något pensionat eller hotell. När man ätit frukost tillsammans med övriga hotellgäster vill man dra sig tillbaka till sitt eget. I alla fall skulle jag vilja det. Tänker i samband med detta på min gode vän, den norske förkunnaren Torkild Terkelsen, som då vi diskuterade storfamiljens vara eller icke vara ofta påpekade att man skulle komma i håg att alla faktiskt hade sina egna bostäder i den första kristna storfamiljsgemenskapen i Jerusalem, då det begav sig. (Ja, det är ju inte så att alla ligger tillsammans i en gigantisk himmelssäng och använder samma tandborste...)
Det här rummet jag just nu befinner mig i skulle kunna vara lite mindre. Då skulle mysfaktorn höjas. Å andra sidan skulle jag kanske inte få plats med lika många böcker då...  Men det är ändå en avskärmning. Stänger jag denna dörr så vet alla vad det betyder: "Larz/pappa/farfar vill vara i fred nu..."
I vissa kontorslandskap delar man upp lokalen med särskilda avbalkningar eller bås. Var och en har sin egen lilla arbetsplats. Jag tror att det är bättre än den variant man ser i gamla svenska så kallade pilsnerfilmer där alla sitter uppradade bakom varandra och skriver maskin.
Man kan tycka vad man vill om att ha sin egen plats vid lunchbordet i labben, men nog är det ändå något visst med det... Lite "revirtänkande" mår man inte dåligt av. Det kan ju ha med ens integritet att göra.
Ibland kan jag rentav komma på mig själv med att sakna det lilla uthyrningsrummet med egen ingång i Sommarro, Eriksberg, Uppsala. Minns jag inte fel var det sexton kvadratmeter. Fönster mot grönskan. En vrå där jag bodde en tid.


LARZ GUSTAFSSON   13/4 2014