till sist fanns det inget

du kunde gömma dig bakom

jag hade genomskådat dig

allt som hände och sades

det hade jag sagt

trots att jag aldrig vetat

vad det handlade om

jag började se sanningen

vågade möta din blick

som var svår att nå

när den efter ett par sekunder

vek undan

jag började planera

och hoppades att livet en dag

skulle bli bättre

att slippa känna hatet

för att jag aldrig gjorde rätt

en dag tog jag bilen själv

visste att du klarade dig

du hade larm om något

skulle hända

det var skönt att en enda gång

kunna ta bilen själv

åka dit jag ville

hade mobiltelefonen med

kunde ringa mina vänner

utan att du lyfte luren

lyssnade

sen skällde ut mig för det vi

pratat om

vi pratade aldrig illa om dig

det var så skönt att få höra andra röster

inte din vresiga alltid arga

visst gjorde sjukdomen en del

av ditt häftiga humör

jag var trött och skör

efter allt jag gått igenom

min cancer var för dig som något

som inte hänt

du fanns aldrig där

när jag som mest behövde

någon som tröstade

jag tog en dag i taget

under ett år

visste inte hur det skulle bli

det gick till slut bra

tankarna kommer när jag hör

människor omkring mig

som haft stöd tröst och hjälp

under den svåra tiden

tankarna kom i dag när det är

tolv år sedan min första operation

som inte var så lyckad

cancern hade spridit sig

efter andra operationen

var allt borta

behandlingarna efteråt

var tuffa och jobbiga

då var det en dag i taget

som gällde

I dag njuter jag av solen

promenaden tidigt i morse

blommorna på min altan

som lyser upp

och ger mig glädje

anits 16 maj 2014