Vi reser oss upp.

Vi går över berg.

Dom vita broarna är passerade tillsammans med applåder.
Vi är starka.

Räckena är kalla men känslorna är varma som den blåa lågan.
Betongen som är grunden till den nya bron under oss får asfalten att skaka.
Andetagen är tunga, besluten gjorda på sekunder som blickar inte hade möts och tankar hade inte talat.

Tidigare hade du skrivit in i mitt hjärta.

Du sprang mot en oskriven framtid.

Jag har aldrig varit i underjord...

Bakom mig stinker soporna och bråken känns så fort jag rullar ögonen mot ryggen. Misstagen vill hålla om handen så dom kan göras om och om igen.
Applåderna har förvandlats till hatiska slag och den segrande glädjen till tystnad som fanns med applåderna, har förvandlats till glåpord med höga toner som kan översättas som skrik.

Mina fötter är för spända som om jag är bunden till betongen, mitt hjärta tillhör dig. Tiden är en rädsla av stubin. Känslan hur den brinner och att de går för fort till hjärtat.
Hjärtat smäller av och ruttnar bort och kvar står en man, en själ utan hjärta.

Stanna lite till, vänd dig om låt mig kyssa av dig ditt mod så jag kan bära oss som på dom vita broarna.