Mitt i öknen höll jag på att torka inombords, någon hade kastat mig där till gamarna som väntade med stort tålamod. Min syn blev suddig och jag accepterade döden. Men plötsligt så stod du där, du bar mig till skuggan och fuktade min hud. Smekte mitt hår och viskade tröstande ord. Du blev den svala vinden som räddade mig från solen och den brännande sanden.

Ett litet ord som innefattar så många känslor och tacksamhet,

Tack Federico <3