Minnen klampar på. Utan att knacka först. Vem faan har gett er lov till det? Inte jag i alla fall. Har ni inget folkvett?

Era besök kan jag vara utan. Ni är inte önskvärda.

Det räcker med alla andra djävla minnen. Om hot och våld. Som jag släpar på i en blytung ryggsäck. Dag ut och dag in. Även om jag lärt mig hantera det.

Nu står herrarna Övergrepp på rad och vill in. Med sina kladdiga händer och begärande ögon.

Min bror tyckte att det var bra att jag inte mindes så mycket från barndomen. Att jag inte skulle rota i gammalt. Själv hade han gott minne. Men ville inte berätta för mig.

Men ju äldre jag blir desto mer minns jag. Sådant jag har förträngt i alla år bubblar upp till ytan.

Ju mer jag minns, ju mer förstår jag hur utsatt jag varit. Blickarna, händerna, närheten som togs mot min vilja. Kyssar och kramar han tvingade till sig.

Konstiga utflykter till ödsliga ställen. Utan andra. Bara jag och Han. Och hans vänner som tog på mig.

Låt mig bara vara ifred! Jag vill ha fina minnen resten av mitt liv.