Gymnastiklektion. Värsta jag vet. Liten och mager utan bollsinne. Alltså blir jag alltid kvar till sist, när lag ska väljas.

Jag har inget självförtroende. Men bra maskhållning. Det har jag lärt mig hemma. I helvetet.

Dessutom är jag rolig. Spelar klassens clown. Trakasserar de gamla fröknarna. Som väl aldrig sett en karl på insidan, tänker jag elakt.

De stränga lärarna däremot, får min respekt. Jag vet hemifrån vad stränghet är.

Gymnastiklärarinnan kommer fram till mig. Låter blicken fara över mitt ansikte.

- Vet dina föräldrar om att du är så sminkad runt ögonen, frågar hon bistert.

Jag spänner mina blå ögon i henne. Viftar med mina kolsvarta långa ögonfransar. Tuggar högljutt nonchalant på mitt tuggummi. Slickar mina zinkpastemålade vita läppar.

- Ja, svarar jag trotsigt, medan jag tänker, djävla kärring, det ska du skita i.

Hon vänder på klacken och går. Klappar i händerna för att äska tystnad.

- Nu flickor, ska vi spela basket. Så ni delar in er i två lag.

Och som vanligt står jag sist kvar.

När skolan är slut för dagen, går jag in på toaletten. Tvättar omsorgsfullt bort mascaran och ögonskuggan. Och tuffheten.

Klär om till mitt kuvade jag inför hemkomsten.