Vi lever i ett målinriktat samhälle där vi är så upptagna av att försöka nå bergets topp att vi glömmer att lägga märke till blommor och människor på vägen upp. Vi är fångade i en alltmer accelererande spiral där priset för tillfredsställelse alltid tycks vara utom räckhåll.

När vi tex. blir ledsna, deprimerade eller uppretade kommer vi att lida inflation på den individuella personligheten. Då fördubblar eller tredubblar vi våra energiutgifter men tjänar bara in hälften och sedan hälften av detta efter hand som varje ögonblick passerar. 

När vi känner oss glada beror det på att vi har lyckats spara en slant på psykets bank och fått "överskottsresurser". Men det är svårt att få överskottsresurserna att räcka till. De ska räcka till att umgås med familj, vänner och arbete.

Då kan värdena inom oss drabbas  av inflation. Det kan vara frågan om en tillfällig (eller ”akut”) inflation, eller vara en följd av ett långvarigt (eller kroniskt) misslyckande.

En persons känslor visar vad resurserna är värda från den ena stunden till den andra. Börjar man känna sig irriterad, ledsen eller deprimerad, att orken helt enkelt inte räcker till, ja då börjar psykoekonomin tryta. 

När det gäller den akuta situationen i psykoekonomin, är lösningen en ”deflation”, då de normala värdena återställs. När den ansträngning som vi gör börjar bli oproportionerligt stor i förhållandet till det resultat som vi uppnår, är humorn en viktig skyddsmekanism.

Själv skulle jag behöva få mina skuldkänslor sanerade.