Hon sitter på gatan utanför Ica Bengtsson en fredag den här brutala sommaren 2014. Hon sitter med handen utsträckt framför sig och viskar ett försynt ”please” till de passerande. Inte många uppmärksammar henne. När jag närmar mig ser jag att hon gråter. Jag har inga slantar, annars skulle jag ha skänkt något bara för att visa henne att jag ser att hon faktiskt sitter där framför mig. För att hon är en människa vars personliga lidande i realtid jag varken kan föreställa mig, omfatta eller hjälpa. Jag ska precis möta hennes blick när en man tränger sig mellan mig och kvinnan. Jag hör hur hon upprepar sitt ”please.” Han stannar till och säger högt och föraktfullt: ”Skulle inte tro det, va!” Han sträcker lite extra på sig när han går in i butiken och ser sig stolt omkring; som om han har gjort något riktigt storslaget och nu förväntar sig applåder från alla som kan ha hört honom. När jag hämtat mig från den hastigt dubblerade orättfärdigheten i situationen har jag redan själv gått förbi henne. På vägen ut ser jag till att ha växel med mig. Mycket växel. Som för att försona någon annans synd.

När jag känner att jag håller på att förlora ställningarna i mitt personliga utnötningskrig mot den grå vardagen vänder jag mig ofta till den franska filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943). Men också när jag - som den här sommaren - reflekterar över mer allvarliga, komplexa förhållanden i samtiden. ”Det möjliga” verkar så kringskuret och begränsat att jag drabbas av klaustrofobi som inför ett slutet universum.

Den här sommaren gör jag ännu en omläsning av essän Iliaden eller sången om styrkan och andra texter ur Personen och det heliga. Essän skrev Weil några år innan sin död. Jag bläddrar först i boken och läser tidigare understrykningar som dessa: ”Kristendomen har infört begreppet framsteg i världen. Före den var det okänt. Ett begrepp som förgiftar den moderna världen och har avkristnat den. /…/ Det är nödvändigt att frigöra sig från tidmätningens vidskepelse för att finna evigheten.”i

Nödvändigheten i vårt inre

För att förstå Weil måste man dock känna till några av de begrepp hon använde men också hennes grundantaganden om verkligheten. Det första grundantagandet är att Gud efter skapelsen drog sig undan sin skapelse och bara ger sig till känna genom det skapade och de naturlagar som styr världen. Världen är så ordnad att vi i den – via våra sinnen – kan uppfatta Gud vars skapelse är en form av kenosis (självutgivande). Med detta menar Weil att Gud drog sig tillbaka från det skapade för att det skapade skulle kunna ta plats - annars vore Gud allt. Världens skönhet är en inkarnation - ett ”Guds leende mot oss genom materien”. Samtidigt slår naturen i sin lydnad mot de lagar som är nedlagda i den, utan urskillning. På så vis är den rättvis, även om den uppfattas som orättvis av den som drabbas. Redan i människans livsvillkor finns på så sätt ett samband mellan det sköna och det tragiska:

"I universums skönhet blir den hårda nödvändigheten föremål för kärlek. Ingenting är så vackert att se som tyngden i havsdyningarnas flyktiga former eller i bergens nästan oförgängliga veck. Havet är inte desto mindre vackert i våra ögon därför att vi vet att skeppsbrott ibland inträffar. Tvärtom blir det därigenom ännu vackrare. Om det ändrade sina vågors gång för att skona ett fartyg, så vore det ett väsen utrustat med omdöme, och fritt val och inte det fluidum som i fullkomlig lydighet ger efter för allt yttre tryck. Det är denna fullkomliga lydnad som är dess skönhet."

Weil beskriver hur denna nödvändighet får uttryck i vårt inre i form av ett obotligt förakt för svagheten inom oss själva och hos människorna omkring oss. Motsatsen till denna själens tyngdlag –?som i sin förlängning också är samhällets –är Nåden (eller ljuset):

"Betraktar man noga, verkligt uppmärksamt, människosjälar och människor i grupp, så ser man att överallt där det övernaturliga ljusets kraft saknas, lyder allt mekaniska lagar, lika blinda, lika exakta som lagen för fallande kroppar. Den vetenskapen är hälsosam och nödvändig. De vi kallar för brottslingar är bara enstaka tegelpannor, som lossnat i någon storm och råkar falla ner på oss. Deras enda fel är det ursprungliga val, som gjort dem till tegelpannor."

Människan har i likhet med Gud möjlighet att dra sig tillbaka från sin plats som centrum i tillvaron och genom denna ”avskapelse” upplåta plats åt Guds ljus i världen. Detta är vår enda möjlighet att undkomma själens tyngdkraft (och behålla vår vilja fri).

"Alla naturliga rörelser i själen styrs av lagar motsvarande dem som gäller för den materiella tyngdkraften. Det enda undantaget är nåden."

Den tragiska texten

Weil som var uppvuxen i en intellektuell miljö i ett agnostiskt, judiskt hem blev under de sista åren av sitt liv mer och mer övertygad om det sanna i kristendomen. Även om världens skönhet uppenbarar Gud var Kristus, enligt Weil, den sista och mest fullkomliga inkarnationen. Men det var inte uppståndelsen utan passionsberättelsen som övertygade henne:

"Hitler could die and return into life again fifty times, but I should still not look upon him as the Son of God. And if the Gospel omitted all mention of Christ´s resurrection, faith would be easier for me. The cross itself suffices me. For me the proof, the really miraculous thing, is the perfect beauty of the accounts of the Passion."

Weil uppskattade de tragiska texter som gestaltar människans utsatthet under tyngden. Dessa tragiska texter dröjer vid sådant i människans livsvillkor som vi moderna människor kanske är för rastlösa och jagande för att känna igen.
I Iliaden lägger hon också särskilt märke till den universella medkänslan och en medvetenhet om det tragiska i våra livsvillkor. Weil översatte själv den grekiska texten, vilket kan vara skälet till att hon så väl lyckas förmedla denna insikt. I Iliadens kontrasteras beskrivningar av det idylliska och okomplicerade vardagslivet mot våldet i krigsskildringarna. Därigenom blir orättfärdigheten och det ”mekaniska” i våldet särskilt tydlig. Detta gör Iliaden till något alldeles unikt, menar hon:

"Denna bittert sorgsna underton som har sin grund i kärlek och som omsluter alla utan åtskillnad, likt solens ljus. Aldrig upphör tonen att vara fylld av smärta, aldrig sänker den sig heller till klagan. Rättfärdigheten och kärleken, som knappast kan ha någon plats i en tavla full av extremt, orättfärdigt våld, genomlyser den inifrån; endast i tonfallet röjs dess närvaro."

Styrkan huvudperson

Huvudpersonen i Iliaden är ingen enskild person, menar Weil, utan ”Styrkan” själv. I Iliaden läser hon hur människor i krig förvandlas till livlösa ting under motståndarens vapen. De blir berövade sin person, sina drömmar, sina strävanden; blir till ett intet eller ett dött ting. Först i motståndarens blick och sedan inför sig själva. Människans värdighet uppfattas inte av antagonisten som redan innan den dödande stöten upphört att betrakta henne som en levande person. I Weils läsning är det ändå inte bara den svaga i ett styrkeförhållande som är ”tragisk”, utan alla de människor som följer den själens tyngdlag som föder våld. Krigen i sig saknar egentligen verklighet. De utspelar sig förvisso i verkligheten och har verkliga offer och förövare, men de uppstår och pågår ändå utanför nuet – i en föreställd framtid eller i det förflutna. Som ett uttryck för behovet att hämnas oförrätter eller för att uppnå en föreställd ära:

"Strävan efter jämvikt är av ondo därför att den är fantiserad. Hämnden. Till och med om man verkligen slår ihjäl eller torterar sin fiende, så är det – i viss mening – fantasins verk.”

Kanske lever mannen som sprang förbi mig utanför Ica Bengtsson i Strängnäs i illusionen att konkurrens är den sanna livsformen. Även han – i chinos och skjorta –skymtar förbi bakom de grekiska gestalterna i Weils essä. Precis som krigen och striderna i Iliaden, enligt Weil, pågick i människors fantasier mer än i verkligheten, så är våra strävanden att uppnå positioner i samhället ”försök att utfylla tomheter”. Vi fantiserar och dagdrömmer precis som de krigande i Iliaden om makt, rikedom, storhet, framgång och lyckade liv. Vi uppfattar våra livsvillkor som begränsande, men vi stannar inte upp i den insikten för att ge vår uppmärksamhet till andra (”Ska jag ta vara på min bror?”). I våra privata strävanden att nå högre i hierarkin ser vi upp till personer som verkar ”lyckade”. Vi beundrar deras styrka (även om vi kanske inte erkänner det). De kan åtminstone hålla våra dagdrömmar om en mer framgångsrik tillvaro vid liv. Vad kan den ”svaga” ge?

"Människokärlekens fulla mått ligger helt enkelt i att kunna fråga sin nästa: ”Vad är det som plågar dig?” Det är att veta, att den olycklige finns till, inte som ett nummer i ett kollektiv, inte som ett exemplar av den sociala kategorin ”olyckliga”, utan som en människa precis lik oss själva, en människa som en dag blivit stämplad med olyckans särmärke. /…/ Den blicken är först och främst en uppmärksam blick: själen gjord tom på allt eget innehåll för att ta emot den man ser på, sådan han verkligen är, i hela hans sanning. Detta kan endast den, som har förmågan att vara uppmärksam."

Det möjliga

Weils mystika livstydning går på tvärs mot mycket av de verklighetsbeskrivningar som artikuleras idag. Vi lever fortfarande i samma värld som Iliadens människor, har samma fantasier, lider av samma utsatthet både som offer och våldsverkare . Bakom de grekiska antika gestalterna i essän ser jag i realtid barnen i Gaza. Jag hör rädslan i deras skrik när bomberna detonerar. Jag ser flyende människor som trampar vidare i hettan framför sina förföljare. Jag märker min egen lättnad när de som gör motstånd mot de militanta islamisterna förses med vapen utifrån. Jag ser näthatarnas ord och deras krigsmetaforik (som ett eko av islamisternas) med sina böner om hämnd, hat och nackskott. Jag ser alla dessa som utövar styrkan, och samtidigt är offer för det ”ursprungliga valet som gjorde dem till tegelpannor” (Weil). Jag ser cynismen i mitt eget samhälle inför de sjuka och utförsäkrade som lider av ekonomisk stress, förlorar sitt människovärde i egnas och andras ögon och förvandlas till livlösa ting, siffror och statistik. Jag hör de utsattas ”please” när de vädjar till personer med mer makt och styrka och tycker mig höra svaret: ”Skulle inte tro det, va!”

"Få av människorna tror sig kunna avsäga sig prestigen, eftersom vi anser att himlen är alltför avlägsen och onåbar./…/ Efter sista måltiden var Jesus helt avklädd på sin prestige, och till och med hans närmaste vänner var rädda för att hålla sig till honom."

När Weil talar om de ”olyckliga” nämner hon det slavmärke som romarna brände fast i pannan på de mest föraktade slavarna. För henne var kristendomen (med en referens till Nietzsche) just ”slavarnas religion”.

Det kan tyckas absurt att välja den typ av kristendom som Weil talar för i sina texter. Samtidigt ser jag i hennes texter en smal passage som faktiskt verkar framkomlig denna brutala sommar. Weil skriver så att jag förstår - på riktigt och definitivt:
Att vi alla i ett större perspektiv är tiggare i djupaste beroende av Guds närvaro i den andres blick. Att, när vi ger andra av vår totala uppmärksamhet, är delaktiga i undret att Guds ljus inkarneras i världen. Men detta mäktar bara den som något ögonblick ”avskapar” sig från sina fantasier. Endast på detta sätt kan vi tillsammans förflytta gränserna för ”det möjliga”. I uppmärksamheten mot vår nästa och i den handlingen vi utför för att ge andra människovärde, finns den hävstång som får oss att ”falla uppåt”.

"Om den andliga tyngdlagen gäller: sänka sig är att stiga. Den andliga tyngdkraften får oss att falla uppåt."