Tar tag i dörren och med ett djupt andetag,
på med ett leende som lurar i mungiporna.
Bort med den sorgsna blicken,
tvinga fram ett par leende ögon.
Nu är masken på,
och dörren kan öppnas.

Alltid med glimten i ögat,
alltid självsäker och framåt.
Tjejen som kan reda sig själv,
som inte har det så struligt.
Hon som alltid ställer upp,
för hon har det ju själv så bra.

Men på platsen som ingen ser och hör,
där djupt inom henne.
Där sitter en liten flicka,
mitt i stormen som vill riva henne itu.
Hon skriker utan ord,
undrar varför ingen ser.

På natten får hon komma fram,
då ligger hon där helt ensam i en stor säng.
Hopkrupen och undrandes,
undrar om någon egentligen vill ha henne.
Borta är självförtroendet och det breda leendet,
borta är den käcka attityden.

Kvar finns bara det som ingen ser,
som alla blundar inför.
Nån enstaka gång får hon ta plats,
men ingen orkar med en sorgsen flicka.
Så varje dag tar hon ett andetag,
varje dag knyter hon på sig masken.