Höstmörkret är här, men mina ögon gör ont från ljuset. För de har varit stänga i flera månar nu, som jag har sett blinkandes i stjärnhimmelen. Tiden har flytt från mig som en ström under mina bara, kalla fötter.

Det gör ont att öppna de, mina ögon, jag har glömt hur det var att använda de. Om att jag måste blinka innan de torkar ut och skrymplar ihop som det inuti mitt huvud. Någonting, jag också har glömt bort att använda.

Likgiltigheten är ett varmt täcke, och världen är kall. Jag vill egentligen fortsätta att dra mig, låtsas att det fortfarande är tidigt på morgonen, eller sent på natten. Pillerna hjälper, likgiltigheten, att blunda, att låtsas.

Men jag ska sluta blunda, jag ska sluta med pillerna och med allt annat som håller mig fångad i denna kala, meningslösa existens. Det finns mycket att sluta med, och om det finns en sak jag måste börja med... så är det att leva.