Att bittert bli stungen av sorgens tårar,
på vår ljusaste kärleks längtans färd
mot verklighetens mörkaste död och natt,
är att låta livet hovra över helvetets avgrund.

Trots att tryggheten aldrig släpper sitt grepp,
så kan svavellukten få knäna att vika sig
vid tanken på världens omvägar och vilsna spår.

Som en dröm av omöjligheten bereder vi
vårt dukade bord vid de heta källornas svallningar.
Där läker vi våra sår inför allt nytt,
och försummar allt gammalt groll
för vår stora längtans skull.