Det är en väldigt förenklad - men bekväm - världsbild man har när man stämplar alla som har en avvikande åsikt som "fobiker".

Man är t ex "islamofob", "homofob" om man uttryckt kritik mot islam eller homosexualitet. För att nu bara nämna ett par exempel.

Själv har jag aldrig varit rädd för vare sig muslimer eller homosexuella. Så de människor som tror sig känna mig bättre än jag känner mig själv är ute i ogjort väder.

Men det är bekvämt att ta fram fobikerstämpeln. Så förpassar man en obekväm opinionsyttring till det omöjligas sfär. Man stigmatiserar. Som vanligt. Så småningom har man, via vänstervridna massmedia, piskat upp en masspsykos. De som vågar opponera sig spärras visserligen inte in på mentalsjukhus som i Sovjetunionen, men förklaras ändå som mindre vetande och störda.

Tänk så enkelt, så bekvämt. Inga arkebuseringsplutoner eller arbetsläger. Bara några tangenttryck och lite svammel i några talk shows. Och vips, en hel grupp människor, vars ställningstaganden inte alls var emotionellt utan teologiskt betingade sopas undan.

Men då undrar jag: Vilka är de VERKLIGA fobikerna?

LARZ GUSTAFSSON   20/12 2014